Dagens äventyr bestod utav en löptävling på 12,4 km.
Det var ruskigt varm ute och med tanke på detta så drack man ganska rejält innan starten.
Starten gick och jag kom iväg bra, dom första 3-4 km gick lätt någonstans vid 6-7 km blev det lite tungt.
Jag slog av på tempot men hade fortfarande en ganska bra fart, passerade 8 km å kollade på klockan och den visade strax över 40 min.
En bra tid tänkte jag och kämpade på, det kändes tungt men ändå inte så farligt.
Men vid 8,5 sa det stop, där var en ganska rejäl backe och jag började känna mig yr.
Blev yrare och yrare, när jag tillslut tog ett steg framåt och två bakåt insåg jag att detta funkar ju inte.
Visst man brukar ju säga att man tar ett steg framåt och två bakåt som ett talesätt när man är riktigt trött men jag gjorde verkligen det!
Tänkte, Jonas skärp dig nu och tog i lite extra och då började hela världen snurra.
Försöker sätta mig ner på huk men innan jag lyckas tuppar jag av i några sekunder.
Har i efterhand inget större minne utav själva händelsen.
Vakna till och kom upp på benen, ett antal löpare passerade mig och såg bekymrade ut jag sa till dom å fortsätta.
Min plan var nämligen å lufsa ner till ett hus och be om lite hjälp, vi var mitt i skogen och detta var det enda huset.
Jag ramlar in på deras tomt, fortfarande väldigt yr.
Familjen sitter i trädgården och tittar på tävlingen, jag försöker förklara hur det ligger till men ser på dom att jag mest bara svamlar.
Men dom är helt underbara, sätter mig ner och ger mig vatten.
Jag dricker mycket och efter 10-15 min blir jag människa igen.
Dom ville inte att jag skulle fortsätta men det ville jag!
I min värld existerar just nu inte ordet sluta, vi gör en deal.
Jag får låna en mobil utav dom, om jag stupar i skogen ska jag ringa dom.
Under tiden kör dom ner till målgången.
Jag kommer upp och börjar gå, min värld är väldigt snurrig jag är yr, och tänker en massa konstiga tankar.
Jag tänker att jag ska få 10:000 kr utav arrangörerna för att jag kommer sist och en massa andra konstiga tankar :)
Svärmor springer om mig och ger mig en vattenflaska, jag försäkrar henne om att jag mår hyfsat ok och efter en stund springer hon vidare.
Jag börjar må bättre och bättre och vid 10,5 km börjar jag små jogga igen.
Gör detta tills jag kommer i mål, sist och jag får många heja på rop.
Väl i mål möts jag av en underbart glad släkt och många skratt.
Sen hittar jag den underbara familjen som hjälpte mig, lämnat tillbax mobilen och berättar för dom hur underbara dom är!
Vilken dag, vilka upplevelser och jag är faktiskt riktigt stolt över att jag kämpade mig i mål!
Vad tror ni var orsaken, uttorkning eller värmeslag?
Jag tror värmeslag.
Nu mot jobbet.
/ Jonas
Skickat från min iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar