Kvällstankar kring själmordsbombaren Taimour Abdulwahab...

När det händer stora saker i våran värld brukar jag alltid ta det väldigt sakta och fundera kring vad som har hänt, vad det får för konsekvenser, hur det kunde komma sig att det blev så, ja helt enkelt ställer jag mig själv många frågor och funderar.

Ofta finner jag att det som jag kännde från början kanske inte alltid blir min slutsats.
Men detta fall är lite unik för å vara mig, för idag känner jag precis som jag gjorde när jag hörde denna nyhet första gången.
Nämligen en fruktansvärt stor känsla utav avsky och förakt!

Din handling väcker ett stort vrede inom mig men du käre Taimour Abdulawahab vet du vad den stora skillnande mellan dig och mig är?
Troligen inte, men jag informerar gärna dig!
Skillnaden är den att jag inser att din bestaliska handling skildrar dig och dina värderingar och det är dig jag känner en enorm avsky och förakt emot, inte dit folk eller din religion.
Det är din människosyn som är helt sned och förvriden, vem är då jag som skriver detta?
Jo jag är medmänniska som tror på människans godhet och låt mig vara väldigt klar när jag skickar ett besked till dig!
Terror kan aldrig accepteras, oavsett syfte eller vem som utför den så kan terror ALDRIG accepteras.

Du är ett stort hot emot alla mina värderingar, familj och allt det som jag håller kärt och du är även ett stort hot emot demokration och den frihet som vi lever i.

Några få saker ser jag dock som små ljusglimtar.

1, du dog inte med engång, hur känndes det å veta att dom människor som du precis försökte beröva på livet i nästa andetag försöker rädda dit liv, hur känndes det å uppleva människans godhet?

2, Du misslyckades med din stora plan, du lyckades inte skörda några människoliv.

Tro mig när jag skriver att jag är den förste att välkomna mångfald, religonsfrihet, förståelse och nyfikenhet.
Men du Taimour Abdulawahab vällkomnar jag inte, och jag kan inte påstå att jag är ledsen över det faktum att du har lämnat mitt universum.

Vila inte i frid riktigt ännu, utan tänk lite på vad du har åstakommit här i livet och om du efter det finner inre frid må du vila i frid men jag kommer aldrig förstå dig!

/ Jonas